lördag 28 maj 2011

Bamses och de andras svek - tystnaden är det tydligaste ställningstagandet

När är det tänkt att Bamsetidningen ska användas? Är det när familjen där mamman för femte gången har fått åka in till vuxenpsykiatrin akut på grund av att hon försökt att ta sitt liv? Är det när pappan som lider av en djup depression och ska natta barnen och barnen mest av allt undrar var mamman är som Bamsetidningen ska plockas fram? Är det när 6-åriga Amira slutat prata? Är det då som pappa, mamma eller vuxenvärlden ska sätta sig ner och ta fram den pedagogiska och informativa berättelsen om Meles?



I debatten om Bamse är det två världar som möts: migrationsverkets bamsevärld och den verkligheten barnen möter i sin vardag. Vi socialarbetare som är med i Bryta tystnaden jobbar aktivt med utsatta grupper, däribland asylsökande barn, och möter dagligen barn som mår dåligt och som många gånger upplever en upprepad kränkning – först i deras hemländer, men sedan även i Sverige när deras fall ifrågasätts och de får avslag. Vi förstår inte på vilket sätt vi ska använda tidningen när vi kommer i kontakt med 6-åriga Amira eller de andra asylsökande barnen vi möter.



Huvudargumentet för migrationsverket och Egmont i sitt försvar kring Bamsetidningen har varit att de vill sprida information om asylprocessen till barn. ”Bamse kan informera om allt” menar Ola Andréasson vd på Bamse, och förklarar samtidigt i medierna varför man inte berättar sanningen om att det svenska flyktingmottagandet skapar desperation, självmordstankar och apati. “Sånt”, påstår han “ska man ju inte berätta om för flyktingbarn, det kan man berätta om för svenska barn”. Frågan handlar inte om att ge barn information eller inte. Myndigheter har en skyldighet att ge information, men myndigheter har en också en skyldighet att barns rättigheter inte kränks oavsett om de anses vara ”svenska” eller inte. Att förklä migrationspolitiken i Bamse är att fortsätta upprätthållandet av myten om Sverige som ett asyl- och barnvänligt land.

Det är inte fel att inge hopp eller framtidstro. Det är tvärtom bland de viktigaste uppgifterna vi som vuxna som finns runt asylsökande barn har. Men att skapa falskt hopp är något som de barnpsykologer vi har varit i kontakt med säger är det farligaste man kan göra. Genom att måla upp bilden om den lyckliga utvisningen av Meles förskönas migrationsverkets praktik vid utvisningar. Det går således inte att informera bort kränkningar av barns mänskliga rättigheter.

Ja, den här diskussionen handlar i grunden om mer än att Bamse och migrationsverket vill informera asylsökande barn. Det handlar om den svenska migrations- och asylpolitiken som misstänkliggör och som många gånger kriminaliserar asylsökande, där ansvaret för barn i, men även efter asylprocessen lyser med sin frånvaro. Annelie Kungsman Persson, projektledare för migrationsverkets Bamsetidning, i Helsingborgs dagblad skjuter som alla andra ifrån sig ansvaret genom att hänvisa till beslutande politiker i frågan om fler barn ska få uppehållstillstånd. Det som barnen ständigt får höra är att det är någon annans ansvar.

Det som förbluffar oss är att de organisationer och institutioner som ställt sig bakom tidningen - BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset, IM och Malmö högskola - symboliserar alla att de står upp för barns rättigheter. Detta är precis samma symbol som Bamse har varit för många. Frågan kring varför ingen av dessa organisationer nu uttalar sig öppet kvarstår och vi väntar med nyfikenhet på hur de kan rättfärdiga sagan som beskrivs i migrationsverkets Bamsevärld. Det vi även nu väntar på är ett uttalande om dessa organisationer ställer sig bakom svensk migrationspolitik som den förs idag. Vi är nämligen av övertygelsen att tystnaden är det tydligaste ställningstagandet!



onsdag 18 maj 2011

Bamse – på myndigheters sida mot de små och svaga

Migrationsverkets nya information till asylsökande barn om asylprocessen är gjord i form av en Bamseserie. Denna specialtidning är ett hån som bagatelliserar varför människor flyr och söker asyl. Serien ”Bamse, Mim och Meles” handlar om två familjer: kaninfamiljen som får uppehållstillstånd eftersom deras land blivit invaderat av krokodiler och grävlingfamiljen som får avslag på sin asylansökan eftersom de ”bara” är en utsatt minoritet.


Bamse hjälper grävlingfamiljen med utvisningen och Skalman ser till så att leksakjärnvägen, som bekymrar barnet Meles mest, kommer med. Det är en berättelse med lyckligt slut med sensmoralen att asylsökande har det bättre i sina hemländer. Grävlingsföräldrarna får förstås genast jobb när de kommer tillbaka och välkomnas av släktingar som saknat dem. Det är faktiskt svårt att förstå varför de flydde överhuvudtaget?


I verkligheten finns det dock ofta ingen som möter en på andra sidan. Att asylsökande familjer, ensamstående och barn gömmer sig på grund av sin enorma skräck att utvisas, tas inte upp av Bamse. Minst av allt nämns riskerna med död, tortyr eller förföljelse som fortsätter för många.


Emellan Mims och Meles öden finns information om asylprocessen och ett uppslag om ”känslor”: ”det är bra att visa sina känslor” säger Skalman. Men i Skalmans känsloskola framgår inte att barnen många gånger har en stor skräck för att skickas tillbaka till sina hemländer eller för den delen till andra EU-länder. Länder där barnen har suttit inlåsta, varit utsatta för våld och övergrepp av myndighetspersoner. Att många av barnen är svårt traumatiserade, har suicidtankar, slutar prata eller äta framkommer inte heller som några av de känslor eller uttryck för det som barnen tvingas bära.


Myndighetspersonerna på migrationsverket framställs i serien som förstående och harmoniska. Att de professionella som socialarbetare, sjukvårdspersonal, lärare och psykologer som möter barnen många gånger saknar resurser för att på ett bra sätt kunna erbjuda barnen den hjälp de behöver nämns inte. Inte heller att gränspolisen många gånger väcker personerna som ska utvisas mitt i natten utan att de får med sig sina tillhörigheter. Att barn och vuxna låses in på förvar eller att asylsökandes berättelser och ålder ifrågasätts på ett kränkande och godtyckligt sätt finns det inte plats för i migrationsverkets Bamsevärld.


Vi hade önskat att Bamse i serien hade fått träffa några av de barn och ungdomar som sytt ihop sina munnar, som drömmer mardrömmar nätterna igenom och tappat tron på livet, eller för den delen att han inte hade förringat minoritetsgruppers upplevelser av förföljelse. Vi hade önskat att Bamse gjort mer än att stå och vinka familjen adjö och skicka med en leksaksjärnväg.

Svenska migrationsverket skickar barn till orättvisor, förföljelse och hot mot sina liv. ”Även om jag är stark kan jag inte lösa alla problem” säger världens starkaste björn och rycker på axlarna.

Bryta Tystnaden – det sociala arbetet kan vara annorlunda

Aktion mot deportation

Länkar pressklipp:
http://dagens.etc.se/debatt/bamse-sviker-små-och-svaga
http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2011/05/bamse-och-migrationsverket
http://hd.se/inrikes/2011/05/18/bamseforlaget-moter-kritiken/
http://www.gp.se/kulturnoje/1.630085-bamse-i-omdiskuterad-roll
http://www.expressen.se/nyheter/1.2440553/nu-stormar-det-om-bamse-igen
http://svt.se/2.22620/1.2429367/bamse_har_blivit_sverigedemokrat?lid=puff_2429367&lpos=rubrik
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1472193/Bamse-har-hamnat-i-blasvader.html
http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2Fkultur%2Fbamse-vd-forsvarar-flyktingserie_6175075.svd&h=03c73
http://www.svd.se/kultur/bamse-vd-forsvarar-flyktingserie_6175075.svd

onsdag 11 maj 2011

Socialt arbete i förändring, Seminare på Malmö Högskola

Tips på seminare! Socialtjänstens möte med irreguljära migranter 

av Carin Björngren Cuadra, Annika Staaf, lektorer i socialt arbete 

18 maj på Hälsa och Samhälle Sal U103, kl 14.00-16.00

http://www.mah.se/Nyheter/Kalender/?calendareventid=38753