Bamses och de andras svek - tystnaden är det tydligaste ställningstagandet

När är det tänkt att Bamsetidningen ska användas? Är det när familjen där mamman för femte gången har fått åka in till vuxenpsykiatrin akut på grund av att hon försökt att ta sitt liv? Är det när pappan som lider av en djup depression och ska natta barnen och barnen mest av allt undrar var mamman är som Bamsetidningen ska plockas fram? Är det när 6-åriga Amira slutat prata? Är det då som pappa, mamma eller vuxenvärlden ska sätta sig ner och ta fram den pedagogiska och informativa berättelsen om Meles?

I debatten om Bamse är det två världar som möts: migrationsverkets bamsevärld och den verkligheten barnen möter i sin vardag. Vi socialarbetare som är med i Bryta tystnaden jobbar aktivt med utsatta grupper, däribland asylsökande barn, och möter dagligen barn som mår dåligt och som många gånger upplever en upprepad kränkning – först i deras hemländer, men sedan även i Sverige när deras fall ifrågasätts och de får avslag. Vi förstår inte på vilket sätt vi ska använda tidningen när vi kommer i kontakt med 6-åriga Amira eller de andra asylsökande barnen vi möter.

Huvudargumentet för migrationsverket och Egmont i sitt försvar kring Bamsetidningen har varit att de vill sprida information om asylprocessen till barn. ”Bamse kan informera om allt” menar Ola Andréasson vd på Bamse, och förklarar samtidigt i medierna varför man inte berättar sanningen om att det svenska flyktingmottagandet skapar desperation, självmordstankar och apati. “Sånt”, påstår han “ska man ju inte berätta om för flyktingbarn, det kan man berätta om för svenska barn”. Frågan handlar inte om att ge barn information eller inte. Myndigheter har en skyldighet att ge information, men myndigheter har en också en skyldighet att barns rättigheter inte kränks oavsett om de anses vara ”svenska” eller inte. Att förklä migrationspolitiken i Bamse är att fortsätta upprätthållandet av myten om Sverige som ett asyl- och barnvänligt land.

Det är inte fel att inge hopp eller framtidstro. Det är tvärtom bland de viktigaste uppgifterna vi som vuxna som finns runt asylsökande barn har. Men att skapa falskt hopp är något som de barnpsykologer vi har varit i kontakt med säger är det farligaste man kan göra. Genom att måla upp bilden om den lyckliga utvisningen av Meles förskönas migrationsverkets praktik vid utvisningar. Det går således inte att informera bort kränkningar av barns mänskliga rättigheter.

Ja, den här diskussionen handlar i grunden om mer än att Bamse och migrationsverket vill informera asylsökande barn. Det handlar om den svenska migrations- och asylpolitiken som misstänkliggör och som många gånger kriminaliserar asylsökande, där ansvaret för barn i, men även efter asylprocessen lyser med sin frånvaro. Annelie Kungsman Persson, projektledare för migrationsverkets Bamsetidning, i Helsingborgs dagblad skjuter som alla andra ifrån sig ansvaret genom att hänvisa till beslutande politiker i frågan om fler barn ska få uppehållstillstånd. Det som barnen ständigt får höra är att det är någon annans ansvar.

Det som förbluffar oss är att de organisationer och institutioner som ställt sig bakom tidningen - BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset, IM och Malmö högskola - symboliserar alla att de står upp för barns rättigheter. Detta är precis samma symbol som Bamse har varit för många. Frågan kring varför ingen av dessa organisationer nu uttalar sig öppet kvarstår och vi väntar med nyfikenhet på hur de kan rättfärdiga sagan som beskrivs i migrationsverkets Bamsevärld. Det vi även nu väntar på är ett uttalande om dessa organisationer ställer sig bakom svensk migrationspolitik som den förs idag. Vi är nämligen av övertygelsen att tystnaden är det tydligaste ställningstagandet!