Villkoren för barn och anställda på ett kommunalt boende

Jag vet inte var jag ska börja om jag tänker på de problem som finns på min arbetsplats. De problem som finns som går ut över oss som arbetar där. De problem som går ut över barnen och de problem som drabbar både oss och barnen. Små till stora saker, både utanför boendet och de problem som finns där bland oss.

De saker som tas upp av före detta anställda på Attendo är ibland slående lika de problem som finns på det boende där jag arbetar. Att det ska vara det billigaste, som att du inte är värd mer. Problematiken kring mat känns också igen från när barnen fortfarande fick mat från boendet. Mycket klagomål och vissa gånger mat som inte räckte till. Lite personal på många barn som gör det omöjligt att tillgodose de behov som finns kring mående, stöd med skola och läxor, att hinna med och hjälpa till med kontakter utanför boendet, eller bara att vara en närvarande vuxen. Skillnaden är att jag numera arbetar på ett boende för barn med uppehållstillstånd och att det är kommunalt. Det argumenteras för personalminskningar bland annat genom att barnen ska bli mer självständiga vilket de ju ska bli men det kan ta tid och under denna tid behövs det vuxna som kan vara till stöd. Alla problem försvinner inte bara för att du får uppehållstillstånd även om det är ett första steg till en tryggare tillvaro. Tvärtom så har det visats att en stor psykisk ohälsa infinner sig då barnen fått sitt uppehållstillstånd.

Det är dåliga arbetsförhållanden och hög arbetsbelastning. Detta tillsammans med toppstyrda beslut utan förankring varken hos oss som arbetar eller i vad ungdomarna själva uttrycker för behov, åsikter eller förslag gör det många gånger svårare. Otrygga arbetsförhållanden och hög arbetsbelastning får konsekvenser även för de barn och ungdomar som bor på boendet. Det påverkar deras trygghet och självkänsla. Kontinuiteten försvinner då personalens otrygga och dåliga villkor gör att personal söker sig till andra jobb eller inte får vara kvar. Barnen får ständigt hantera avsked och den känsla av att personal söker sig bort från och lämnar barnen.

Personal upplever att den kritik som har framförts har mötts med en ovilja eller medfört konsekvenser för de som framfört den. Detta gör att många är rädda att säga vad de tycker när något är fel. Att ha ett engagemang och kunskap om asylfrågor och barns rättigheter eller att vara kritisk mot andra eller den egna myndighetens arbetssätt får inte plats. Då vi var flera på vår arbetsplats som försökte förändra olika saker och påverka förändrades också klimatet i gruppen om exempelvis den annars många gånger tysta överenskommelsen om tilltron till systemet som ju måste vara rättvist. Vi skapade ett gemensamt större handlingsutrymme. Detta försökte chefer och ledning snart att strama åt exempelvis genom hot om att vi faktiskt kan omplaceras, genom att poängtera vilka skyldigheter vi har och på andra sätt försöka kontrollera vårt arbete. Genom att säga att vi inte fick lägga oss i vissa saker. Genom att förhindra försöken att organisationen ska bygga på de som finns där, barn och personal.

Underbemanning och att det inte skapas utrymmen för att förbättra situationen gör att det är lätt att känna otillräcklighet. Det är omöjligt att med så lite personal göra ett bra arbete, vilket påverkar personalens hälsa. Att tvingas gå emot sina värderingar och tvingas upprätthålla något du inte håller med om påverkar oss. Personal berättar om sömnlöshet, hur de ibland gråter på jobbet och fritiden, om en total orkeslöshet efter jobbet och om maktlösheten. Där jag jobbar har många slutat, blivit sjukskrivna eller tagit ledigt på grund av de ohälsosamma förhållandena.

Många gånger känns det som en hitte-på verksamhet. Beslut fattas utan nån förankring i de det berör eller att de ska kunna genomföras i praktiken. Beslut fattas kring barnens liv utan att lyssna på oss som är med där i vardagen och som professionella. Beslut som tas utan att se till barnets vilja eller behov. Beslut som fattas först och främst för att det är enklast, billigast eller för att chefen tycker så. Vad som tappas bort i det hela är att nöjd och glad personal bidrar till att barnen känner sig nöjda och glada och att detta i sin tur kräver mindre ekonomiska resurser som nu tycks vara så viktigt för ledningen. Beslut som vägrar se till att det är barn som behöver och har rätt till att få ett bra stöd och bemötande. I relation till barnen har chefer många gånger inte agerat i den utsträckning som borde vara självklar när ett barn riskerar att fara illa eller inte mår bra. Cyniska kommentarer som säkerligen växer fram genom att arbetat för länge och att det är barn som helt enkelt inte anses vara lika mycket värda som ”svenska” barn. Detta har gjort att barn inte fått den hjälp de borde ha fått. Hur vissa maktmissbruk från andra myndigheter har gått obemärkt förbi eller stannat vid att diskuteras utan någon faktiskt reaktion eller agerande.

Barnen ser också de dåliga förhållandena både för oss och saker som påverkar dem direkt. Hur det finns barn som sagt till oss som arbetar att inte säga för mycket till våra chefer, då kommer vi inte få arbeta kvar om vi gör detta. Hur de ser och förstår att personal som säger ifrån får problem. Hur de ser att enda sättet att bli lyssnade på och att det faktiskt ska ske en förändring har varit genom hot eller att på något sätt skada sig själv, någon annan eller göra materiella skador.

Jag tycker jättemycket om mitt arbete och både de barn och arbetskamrater som jag fått möta. Det finns en stor vilja, mycket outnyttjade resurser och kunskap både hos barnen och bland personal. Hur vi har växt tillsammans och skulle kunna göra mycket annorlunda. Detta värdesätts inte. Det är inte det man vill ha. Det fanns stora möjligheter på min arbetsplats för ett annat socialt arbete men detta har motarbetats både direkt och indirekt. Men det finns de som försöker att göra något, som väljer att agera. Höjer barnens röster och försöker att göra det de kan.

sammanställning av brev från några före detta anställda inom företaget Attendo Care.

Attendo (don't) care

Attendo gör ett uruselt jobb med att ta hand om de ensamkommande flyktingbarnen på deras boenden. Det de har misslyckats allra främst med är att tillgodose barnens behov av en trygg bostad. På det boendet där jag jobbar har personalstyrkan dragits ner från att först ha varit fyra till den nuvarande siffran två per skift. Beroende på hur många ungdomar som bor på boendet varierar siffran ibland. Hur det är att jobba två stycken på 20 ungdomar är nog inte så svårt att klura ut, men det som gör en mest upprörd är hur ungdomarna blir drabbade av Attendos oprofessionella arbetssätt. 

Bristen på personal drabbar de här ungdomarna på flera olika sätt. För det första skapar det en stress bland personalen som gör att man knappt hinner bry sig om ungdomarna. Man kommer till jobbet, har ett avlösningssamtal med dem som jobbat det senaste dygnet och sedan planeras körningar samt kontorsarbete. Här finns ingen som helst tid att prata med ungdomarna, hjälpa de med läxor, umgås eller ens märka av om någon mår dåligt just den dagen. Ju mer tiden har gått på det här jobbet desto mer har jag insett vad vår roll som anställda hos Attendo är, nämligen att fungera som en inredning i huset, som maskiner. Ungdomarna förväntas inte ta vår tid mer än att vi bara ger dem praktisk hjälp i form av körningar till och från sjukvård. Vi förväntas inte sitta ner och prata med ungdomarna eller hjälpa dem med sådant de kommer och ber oss om. Detta leder självklart till att det blir väldigt svårt att fånga upp när någon mår dåligt. Många konflikter på boendet mellan ungdomar och ibland även personalen hade kunnat minskas drastiskt om man hade haft fler anställda på plats, just genom att man hade varit mer vaksam och inte som det är i dagsläget, sitter på kontoret och gör massa kontorssysslor. Vi talar inte om några orimliga summor, det räcker med att man tittar på andra boenden som drivs av kommunen eller andra företag. Där finns det inte ett enda boende som tillåter att man jobbar med så få anställda på så många ungdomar. Och resultatet av de här sjuka arbetsvillkoren syns även på irritationen som finns från personalens sida gentemot ungdomarna. Allt för ofta tar personalen ut sin ilska och frustration, som skapas just genom stressen, på ungdomarna, istället för att rikta den mot det faktiska problemet, nämligen Attendo och de usla arbetsvillkoren. Många anställda talar illa om flera ungdomar som kräver mer tid eller uppmärksamhet, det pratas ofta bland personalen om att ungdomarna ljuger eller spelar spel. Den här negativa synen har skapats till följd av att de anställda känner sig missnöjda med sättet de blir behandlade. Det säger sig självt: resultatet av att ha nöjda medarbetare är att de gör ett bra jobb och samma gäller självklart i det motsatta. Så länge Attendo inte ger sina anställda bra arbetsvillkor, med bland annat fler anställda per ungdomar, så kommer dessa barn blir utsatta för negligering från de anställdas håll. Hur mycket jag än har velat ge mer av min tid, hinna sitta ner en stund, prata och se vad det finns för behov bland barnen osv. så finns det aldrig tid för att ordna med sådant. 

Något annat som har varit helt uselt sedan boendet öppnade är maten. De anställda har flera gånger framfört klagomål på att maten är alldeles för smaklös men främst av allt näringslös. Allt för ofta har det hänt att maten inte räcker till och då har vissa inte kunnat äta sig mätta. Detta har lyckligtvis blivit förbättrat men kvaliteten på maten är fortfarande otroligt skamlig. Det används alldeles för mycket olja, sallad består till största del av isbergsallad, grytorna är dåligt tillagade med lite näringsämnen. För en som jobbar där heltid är detta påfrestande, man får knappt någon energi av maten. För ungdomarna som måste äta detta varje dag är det helt oacceptabelt. Men som så många gånger förr när klagomål har förts fram av de anställda eller ungdomarna för den delen så händer det inte något. Vi har från dag ett haft samma matleverantör, fastän att de inte sköter sig bra och har fått en lång lista med klagomål. Som någon av mina kollegor räknade ut så tjänar den restaurangen enorma summor på att leverera mat till boendet, och den chefen som valt att anlita det företaget och fortsatt gett de i uppdrag att laga maten till boendet, han har klart och tydligt visat sitt intresse för att den vännen som driver restaurangen ska ha sin ekonomi säkrad. Följden av den här maten (självklart i kombination med att barnen redan psykiskt och många gånger fysiskt mår dåligt) är att barnen blir väldigt lätt sjuka och inte orkar vara pigga under dagarna.  

Sist men inte minst har Attendo som policy att man alltid köper in det billigaste till ungdomarna. Allt från hygienartiklar till mat ska vara det allra billigaste, annars får personalen utskällning av platschefen. Inställningen från företaget är att dessa ungdomar inte skulle känna skillnaden på en tandkräm som är tillverkad av Eldorado eller Sensodyne, eller att ett billigt schampo som kostar 8 kronor skulle vara lika bra för dem som ett schampo på 20 kronor. När man vet hur mycket pengar företaget drar in per ungdom blir det än mer irriterande när vi förväntas handla in de billigaste och sämsta produkterna till barnen. Flera gånger har barnen kommit till oss och beklagat sig över schampo som kliar eller som lämnar hela hårbottnen torr. Men då har vi blivit instruerade att informera dem om att alla hygienartiklar ska köpas in av dem själva så fort de har fått sina pengar från Migrationsverket och att vi i själva verket gör dem en tjänst som erbjuder något överhuvudtaget. Att snåla med pengarna sträcker sig som sagt från allt som mat, hygienartiklar till aktiviteter.

Men det som är allra mest oroväckande, det är ändå hur ungdomarna tvingas klara sig utan vår hjälp och helt förväntas gå hela dagar utan att personalen finns där för dem, allt för att det helt enkelt inte finns fler anställda på plats. Om Attendo ska få fortsätta med att driva boenden för ensamkommande flyktingbarn, vilket jag inte alls tycker de bör få göra, så är det viktigaste som bör påtvingas dem när de får i uppdrag att driva boenden att de har ett minsta antal anställda på plats under dagarna (och då räknas inte platschefen eller samordnaren som endast jobbar inne på kontoret mån-fre). Allt annat är skamligt speciellt när det handlar om individer som är i enormt behov av närhet och omsorg.

Situationen för ensamkommande barn i Sverige

Socialarbetare har ett ansvar att säga ifrån. I socialt arbete möter du ofta personer som är i en utsatt situation. Ensamkommande barn är en sådan utsatt grupp. Det är barn som främst möter olika professionella i sin vardag, personal på boende, lärare och sina gode män. Det är barn vars röster sällan hörs direkt. Det är barn som har mycket med sig från det de lämnat och flytt ifrån, sin resa hit och vad som sker här.

I arbetet med ensamkommande barn ser vi som socialarbetare de orättvisor som barnen utsätts för. Vi ska stödja barnen i deras vardag och se till att deras rättigheter inte kränks. I de lagar som ska styra vårt arbete finns många saker som ska uppfyllas. Verkligheten ser inte alltid likadan ut.

En hög arbetsbelastning är vanligt förekommande inom socialt arbete. I vårt arbete både fysiskt och psykiskt. Otillräckliga resurser och maktlöshet både inför barnens mående, den diskriminering de utsätts för och hot om utvisning.

Vissa av dessa barn får snart i sin asylprocess reda på att deras fingeravtryck har hittats i ett annat europiskt land. De är så kallade Dublinärenden och deras asylansökan ska därmed inte prövas i Sverige. 

Vi som arbetar med barnen och på olika sätt möter de genom vårt yrke och som medmänniskor står maktlösa inför de barn som riskerar att avvisas enligt Dublinförordningen. På senare tid har Italien, och Malta uppmärksammats i media. Nu också länder som Bulgarien, Rumänien, Holland. Listan kan göras lång på de länder där barnen berättar om att de har blivit utsatta för våld och övergrepp.

Det är inte bara de barn som ska skickas tillbaka enligt Dublinförordningen som blivit utsatt för dessa övergrepp från myndighetspersoner. Den största andelen ensamkommande barn är just nu från Afghanistan eller Somalia. De barn som kommer från Afghanistan och är en stor andel av de ensamkommande barn som kommer nu har passerat Grekland dit Sverige inte längre skickar ensamkommande barn. Barn som kommer från Somalia har många gånger kommit via Italien eller Malta. De flesta barn har passerat flertalet länder i Europa där deras rättigheter kränkts och de mötts av våld och rasism. Att det inte är möjligt att passera Europas hårt bevakade gränser utan med hjälp av smugglare innebär en otrygg och svår resa som dessa barn har bakom sig. Dublinförordningen gör att barn åker fram och tillbaka inom Europas gränser i flera år utan någonstans att ta vägen och utan att någon tar ansvar för de och deras situation.

Här ser vi hur barnen åker in och ut på BUP. Att de skadar sig själva, inte vill leva längre, inte vill äta, har sömnstörningar, mardrömmar, flashbacks. Det är barn som har svåra trauman med sig. Trauman som för många fortfarande pågår. Detta räcker inte för Migrationsverket att tillämpa undantagsartikeln i enskilda barns fall. Det spelar ingen roll att de vill dö eller lever under otroligt psykisk stress, genomgår behandling eller liknade. Det anses inte tillräckligt. Detta tillsammans med barnens upplevelser från sina hemländer, det de tvingats genomgå under flykten och att början på en trygghet inte får börja här är en ohållbar och inhuman situation.

På boenden finns inte tillräckliga resurser för att stödja barnen och inom barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar finns inte heller de resurserna som behövs för att hjälpa dessa barn. Att stödja barn utan att kunna garantera de någon säkerhet är en mycket svår uppgift, om inte omöjlig. Sjukvårdspersonal och personal inom socialtjänsten upplever en stor maktlöshet när de möter ensamkommande barn som är i behov av vård. Utlänningslagen gäller alltid över tvångslagar inom psykiatrin och socialtjänsten (LPT och LVU).

Vi kan inte ta bort det som gör att de inte kan få börja arbeta för sin vardag och framtid. Vi kan inte ta bort hotet om avvisning eller Migrationsverkets beslut. Vi kan inte skydda de från att de kommer tvingas uppleva samma våld och kränkningar igen.

Personal upplever att gränspolis kopplas till barns asylärende i större utsträckning nu, detta innebär att varken god man, personal på boendena eller ungdomen får reda på när avvisningen kommer att ske. Det händer också att barn tas i förvar. Gränspolisen har rätt att hämta barnen trots att de är inlagda på BUP. Detta är att ytterligare öka den psykiska belastning som barnen befinner sig, de är inte skyddade någonstans.

Vi har alla ett ansvar att försöka sätta stopp för detta och kräva en förändring. Som det är nu mår barn oerhört dåligt, de som inte avvisas inom Europa tvingas på flykt igen eller lever gömda. De som lever gömda är det ingen som har ansvar för. Så här får det inte fortsätta! Svenska myndigheter och politiker har ett ansvar och måste börja ta det nu!