Situationen för ensamkommande barn i Sverige

Socialarbetare har ett ansvar att säga ifrån. I socialt arbete möter du ofta personer som är i en utsatt situation. Ensamkommande barn är en sådan utsatt grupp. Det är barn som främst möter olika professionella i sin vardag, personal på boende, lärare och sina gode män. Det är barn vars röster sällan hörs direkt. Det är barn som har mycket med sig från det de lämnat och flytt ifrån, sin resa hit och vad som sker här.

I arbetet med ensamkommande barn ser vi som socialarbetare de orättvisor som barnen utsätts för. Vi ska stödja barnen i deras vardag och se till att deras rättigheter inte kränks. I de lagar som ska styra vårt arbete finns många saker som ska uppfyllas. Verkligheten ser inte alltid likadan ut.

En hög arbetsbelastning är vanligt förekommande inom socialt arbete. I vårt arbete både fysiskt och psykiskt. Otillräckliga resurser och maktlöshet både inför barnens mående, den diskriminering de utsätts för och hot om utvisning.

Vissa av dessa barn får snart i sin asylprocess reda på att deras fingeravtryck har hittats i ett annat europiskt land. De är så kallade Dublinärenden och deras asylansökan ska därmed inte prövas i Sverige. 

Vi som arbetar med barnen och på olika sätt möter de genom vårt yrke och som medmänniskor står maktlösa inför de barn som riskerar att avvisas enligt Dublinförordningen. På senare tid har Italien, och Malta uppmärksammats i media. Nu också länder som Bulgarien, Rumänien, Holland. Listan kan göras lång på de länder där barnen berättar om att de har blivit utsatta för våld och övergrepp.

Det är inte bara de barn som ska skickas tillbaka enligt Dublinförordningen som blivit utsatt för dessa övergrepp från myndighetspersoner. Den största andelen ensamkommande barn är just nu från Afghanistan eller Somalia. De barn som kommer från Afghanistan och är en stor andel av de ensamkommande barn som kommer nu har passerat Grekland dit Sverige inte längre skickar ensamkommande barn. Barn som kommer från Somalia har många gånger kommit via Italien eller Malta. De flesta barn har passerat flertalet länder i Europa där deras rättigheter kränkts och de mötts av våld och rasism. Att det inte är möjligt att passera Europas hårt bevakade gränser utan med hjälp av smugglare innebär en otrygg och svår resa som dessa barn har bakom sig. Dublinförordningen gör att barn åker fram och tillbaka inom Europas gränser i flera år utan någonstans att ta vägen och utan att någon tar ansvar för de och deras situation.

Här ser vi hur barnen åker in och ut på BUP. Att de skadar sig själva, inte vill leva längre, inte vill äta, har sömnstörningar, mardrömmar, flashbacks. Det är barn som har svåra trauman med sig. Trauman som för många fortfarande pågår. Detta räcker inte för Migrationsverket att tillämpa undantagsartikeln i enskilda barns fall. Det spelar ingen roll att de vill dö eller lever under otroligt psykisk stress, genomgår behandling eller liknade. Det anses inte tillräckligt. Detta tillsammans med barnens upplevelser från sina hemländer, det de tvingats genomgå under flykten och att början på en trygghet inte får börja här är en ohållbar och inhuman situation.

På boenden finns inte tillräckliga resurser för att stödja barnen och inom barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar finns inte heller de resurserna som behövs för att hjälpa dessa barn. Att stödja barn utan att kunna garantera de någon säkerhet är en mycket svår uppgift, om inte omöjlig. Sjukvårdspersonal och personal inom socialtjänsten upplever en stor maktlöshet när de möter ensamkommande barn som är i behov av vård. Utlänningslagen gäller alltid över tvångslagar inom psykiatrin och socialtjänsten (LPT och LVU).

Vi kan inte ta bort det som gör att de inte kan få börja arbeta för sin vardag och framtid. Vi kan inte ta bort hotet om avvisning eller Migrationsverkets beslut. Vi kan inte skydda de från att de kommer tvingas uppleva samma våld och kränkningar igen.

Personal upplever att gränspolis kopplas till barns asylärende i större utsträckning nu, detta innebär att varken god man, personal på boendena eller ungdomen får reda på när avvisningen kommer att ske. Det händer också att barn tas i förvar. Gränspolisen har rätt att hämta barnen trots att de är inlagda på BUP. Detta är att ytterligare öka den psykiska belastning som barnen befinner sig, de är inte skyddade någonstans.

Vi har alla ett ansvar att försöka sätta stopp för detta och kräva en förändring. Som det är nu mår barn oerhört dåligt, de som inte avvisas inom Europa tvingas på flykt igen eller lever gömda. De som lever gömda är det ingen som har ansvar för. Så här får det inte fortsätta! Svenska myndigheter och politiker har ett ansvar och måste börja ta det nu!