söndag 17 oktober 2010

Villkoren för barn och anställda på ett kommunalt boende

Jag vet inte var jag ska börja om jag tänker på de problem som finns på min arbetsplats. De problem som finns som går ut över oss som arbetar där. De problem som går ut över barnen och de problem som drabbar både oss och barnen. Små till stora saker, både utanför boendet och de problem som finns där bland oss.

De saker som tas upp av före detta anställda på Attendo är ibland slående lika de problem som finns på det boende där jag arbetar. Att det ska vara det billigaste, som att du inte är värd mer. Problematiken kring mat känns också igen från när barnen fortfarande fick mat från boendet. Mycket klagomål och vissa gånger mat som inte räckte till. Lite personal på många barn som gör det omöjligt att tillgodose de behov som finns kring mående, stöd med skola och läxor, att hinna med och hjälpa till med kontakter utanför boendet, eller bara att vara en närvarande vuxen. Skillnaden är att jag numera arbetar på ett boende för barn med uppehållstillstånd och att det är kommunalt. Det argumenteras för personalminskningar bland annat genom att barnen ska bli mer självständiga vilket de ju ska bli men det kan ta tid och under denna tid behövs det vuxna som kan vara till stöd. Alla problem försvinner inte bara för att du får uppehållstillstånd även om det är ett första steg till en tryggare tillvaro. Tvärtom så har det visats att en stor psykisk ohälsa infinner sig då barnen fått sitt uppehållstillstånd.

Det är dåliga arbetsförhållanden och hög arbetsbelastning. Detta tillsammans med toppstyrda beslut utan förankring varken hos oss som arbetar eller i vad ungdomarna själva uttrycker för behov, åsikter eller förslag gör det många gånger svårare. Otrygga arbetsförhållanden och hög arbetsbelastning får konsekvenser även för de barn och ungdomar som bor på boendet. Det påverkar deras trygghet och självkänsla. Kontinuiteten försvinner då personalens otrygga och dåliga villkor gör att personal söker sig till andra jobb eller inte får vara kvar. Barnen får ständigt hantera avsked och den känsla av att personal söker sig bort från och lämnar barnen.

Personal upplever att den kritik som har framförts har mötts med en ovilja eller medfört konsekvenser för de som framfört den. Detta gör att många är rädda att säga vad de tycker när något är fel. Att ha ett engagemang och kunskap om asylfrågor och barns rättigheter eller att vara kritisk mot andra eller den egna myndighetens arbetssätt får inte plats. Då vi var flera på vår arbetsplats som försökte förändra olika saker och påverka förändrades också klimatet i gruppen om exempelvis den annars många gånger tysta överenskommelsen om tilltron till systemet som ju måste vara rättvist. Vi skapade ett gemensamt större handlingsutrymme. Detta försökte chefer och ledning snart att strama åt exempelvis genom hot om att vi faktiskt kan omplaceras, genom att poängtera vilka skyldigheter vi har och på andra sätt försöka kontrollera vårt arbete. Genom att säga att vi inte fick lägga oss i vissa saker. Genom att förhindra försöken att organisationen ska bygga på de som finns där, barn och personal.

Underbemanning och att det inte skapas utrymmen för att förbättra situationen gör att det är lätt att känna otillräcklighet. Det är omöjligt att med så lite personal göra ett bra arbete, vilket påverkar personalens hälsa. Att tvingas gå emot sina värderingar och tvingas upprätthålla något du inte håller med om påverkar oss. Personal berättar om sömnlöshet, hur de ibland gråter på jobbet och fritiden, om en total orkeslöshet efter jobbet och om maktlösheten. Där jag jobbar har många slutat, blivit sjukskrivna eller tagit ledigt på grund av de ohälsosamma förhållandena.

Många gånger känns det som en hitte-på verksamhet. Beslut fattas utan nån förankring i de det berör eller att de ska kunna genomföras i praktiken. Beslut fattas kring barnens liv utan att lyssna på oss som är med där i vardagen och som professionella. Beslut som tas utan att se till barnets vilja eller behov. Beslut som fattas först och främst för att det är enklast, billigast eller för att chefen tycker så. Vad som tappas bort i det hela är att nöjd och glad personal bidrar till att barnen känner sig nöjda och glada och att detta i sin tur kräver mindre ekonomiska resurser som nu tycks vara så viktigt för ledningen. Beslut som vägrar se till att det är barn som behöver och har rätt till att få ett bra stöd och bemötande. I relation till barnen har chefer många gånger inte agerat i den utsträckning som borde vara självklar när ett barn riskerar att fara illa eller inte mår bra. Cyniska kommentarer som säkerligen växer fram genom att arbetat för länge och att det är barn som helt enkelt inte anses vara lika mycket värda som ”svenska” barn. Detta har gjort att barn inte fått den hjälp de borde ha fått. Hur vissa maktmissbruk från andra myndigheter har gått obemärkt förbi eller stannat vid att diskuteras utan någon faktiskt reaktion eller agerande.

Barnen ser också de dåliga förhållandena både för oss och saker som påverkar dem direkt. Hur det finns barn som sagt till oss som arbetar att inte säga för mycket till våra chefer, då kommer vi inte få arbeta kvar om vi gör detta. Hur de ser och förstår att personal som säger ifrån får problem. Hur de ser att enda sättet att bli lyssnade på och att det faktiskt ska ske en förändring har varit genom hot eller att på något sätt skada sig själv, någon annan eller göra materiella skador.

Jag tycker jättemycket om mitt arbete och både de barn och arbetskamrater som jag fått möta. Det finns en stor vilja, mycket outnyttjade resurser och kunskap både hos barnen och bland personal. Hur vi har växt tillsammans och skulle kunna göra mycket annorlunda. Detta värdesätts inte. Det är inte det man vill ha. Det fanns stora möjligheter på min arbetsplats för ett annat socialt arbete men detta har motarbetats både direkt och indirekt. Men det finns de som försöker att göra något, som väljer att agera. Höjer barnens röster och försöker att göra det de kan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar